Livet i Trollis Livet – Huset – Familjen

resultatet

Då så nu är jag där

Visade min dagbok för barnmorskan, som sa att hon i sin tur var tvungen att konsultera med en mer utbildad människa. Mina värden har väl inte direkt visat sig ligga stabila eller åtminstone varit någorlunda lika. De hoppar hej vilt mellan topp och botten, kanske kan man följa en trend i mitt humör här?

Lite senare ringde hon upp för att förvarna att de kommer att höra av sig från diabetesenheten. Vilket de gjorde inom 20 minuter... Så nu är det en specialistsköterska plus en läkare som vill träffa mig på tisdag nästa vecka. Vet inte riktigt vad de kommer att göra där men jag får nog veta det då. Barnmorskan tyckte även idag att jag tog det ovanligt bra och verkade inte bli så orolig, drog historierna om sis och hur det gått där. Den här damen är även den bm som sis hade så hon tyckte att jag borde hetat något annat och att jag i annat fall var väldigt lik någon hon kände men inte kunde komma på vem =) till sist tackade hon för att jag rett ut det åt henne och att hon inte var lika förvirrad som hon trodde =) Därmed förstod hon också varför jag tog det lugnt just med det här, det är fortfarande ingen överraskning. Jag har bara lyckats skjuta på det rätt länge nu.

Som avslutning ville hon göra något roligt så vi lyssnade på flarnis hjärtljud igen, 156 slag idag. Hon frågade först om det var nått liv i magen och jag svarade att nja just nu är det lugnt det brukar det vara i perioder efter att det flaxat en massa. Mannen tycker att det låter lite som en hundvalp som skäller om ljudet =)

Sen efter det så var det dags att inta central operations våningen. Fick ju en kallelse dit för narkosbedömning. Skulle träffa en Jan men det blev en Mia istället. Förklaringen till varför de ville träffa mig var att de ville  förbereda sig för förlossningen och eventuella smärtlindringar där. Fick ett varv till om hur de olika fungerar och frågan om jag redan bestämt mig för hur jag vill göra den dagen. Lite klyschigt är det att säga allt, fast egentligen är det väl ingen som vill ha förbannat ont någonstans när det går att göra det lite bättre. Till skillnad från barnmorskorna sa den här läkaren att jo om vi lägger en ryggbedövning så kommer du fortfarande ha ont men inte vrålont, och nej värkarna stannar inte av de kan minska något och det är bra för du behöver säkert vila en stund, sen drar det igång igen. Tänk om man kunde få så här klara besked jämt! Hon beskrev också vilka bedövningar man sätter vid kjejsarsnitt om det går så långt eller om de måste söva mig. Det klämdes och kändes på ryggen, inga problem där tydligen, händerna likaså. Även om besöket i sig kändes som en barnmorska kunde gjort samma bedömning var det rätt skönt att höra det från någon som faktiskt har stickeriet som sitt jobb. 10 minuters samtal och en mer lugn trollisbo.

Mannen var självklart med på båda besöken, det är nästan bättre att han är med än att jag är det för det är han som ställer frågorna. Jag bara håller med, anser nästan alltid i sådanhär situationer att det är de som man träffar som är proffsen och jag bör bara rätta mig efter vad de säger. Lika bra är det också att han är med och vänjer sig vid att vara med i miljön. Det är det han är lite rädd för, de nålar eller annat som de ska sticka mig med. Om det kommer att blöda och sånt, jo de ska sticka mig och lite blod kommer det nog att synas någonstans. Är han med nu så blir det förhoppningsvis enklare sen när det väl sker. Fast jag vet att han kommer att klara det galant, han har ju fixat upp att vara med vid det tidigare missfallen utan att falla ihop. Han vet ju att jag behöver honom ståendes

Sis har tagit bort sin tand och det har också gått bra men enligt hörsägen kommer det att göra förbannat ont länge! För fröken dökött kan ju inte vara som alla andra utan det ska sitta ordentligt fast! Kram på sig =)

Undrar om jag fått med allt nu? Eller jag har säkert missat något, fast det är ju för min egen skull jag fyller i det här. Och hoppas att någon annan kan ha nytta av det sen...